Norrmännen bekämpar ondskan genom att stå fast vid vilka de är
Jag funderar i
flera dagar på vad det egentligen var Jens Stoltenberg sa. Inte i sitt
första tal i Oslo domkyrka, det som alla har hört och tror att jag talar
om, utan det på minnesceremonin söndagen 21 augusti, då kronprinsessan
Victoria och statsminister Reinfeldt var där.
Han sa tre ord som sammanfattade, på ett typiskt norskt sätt, hur man ska hjälpa den som har sorg.
Hur jag än funderar, blir meningen för lång. På svenska skulle den bli det.
Mord är det värsta en människa kan göra mot en annan människa, att utplåna någon för att få ta större plats själv. Under minnesceremonin i Oslo hade mördaren inget namn. Det tog över tolv minuter att läsa upp namnen på de 77 människor han tog livet av.
Den plats de tog var enorm.
77 glada bilder på leende människor, liksom fångade i flykten. Gråt och hemska skrik trängde fram i tv-rutan från publiken som bestod av anhöriga och överlevande.
Hur visste norrmännen hur de skulle hantera en så ofattbar tragedi?
Statsminister Jens Stoltenbergs tal efter de 77 bilderna är som en dikt. Korta, tunga rader av ord fyllda av betydelse.
"I dag stannar vi tiden för att minnas de döda", börjar han.
Sen tar det honom sju korta rader att bekräfta alla som tillsammans "vunnit över hatet". Först de anhöriga till de döda, och de överlevande som "inte blir kvitt bilderna, ljuden och lukterna från den svarta fredagen".
Sen räddningstjänsten och sjukvården.
Norska folket tackar han så här:
"Varje ljus har värmt
Varje tanke har tröstat
Varje ros har gett hopp"
Jag tänker på de få gånger jag hört en riktigt bra predikan. De har också innehållit väldigt få ord.
"Vi är ett litet land. Men ett stort folk", säger Stoltenberg.
Han sa tre ord som sammanfattade, på ett typiskt norskt sätt, hur man ska hjälpa den som har sorg.
Hur jag än funderar, blir meningen för lång. På svenska skulle den bli det.
Mord är det värsta en människa kan göra mot en annan människa, att utplåna någon för att få ta större plats själv. Under minnesceremonin i Oslo hade mördaren inget namn. Det tog över tolv minuter att läsa upp namnen på de 77 människor han tog livet av.
Den plats de tog var enorm.
77 glada bilder på leende människor, liksom fångade i flykten. Gråt och hemska skrik trängde fram i tv-rutan från publiken som bestod av anhöriga och överlevande.
Hur visste norrmännen hur de skulle hantera en så ofattbar tragedi?
Statsminister Jens Stoltenbergs tal efter de 77 bilderna är som en dikt. Korta, tunga rader av ord fyllda av betydelse.
"I dag stannar vi tiden för att minnas de döda", börjar han.
Sen tar det honom sju korta rader att bekräfta alla som tillsammans "vunnit över hatet". Först de anhöriga till de döda, och de överlevande som "inte blir kvitt bilderna, ljuden och lukterna från den svarta fredagen".
Sen räddningstjänsten och sjukvården.
Norska folket tackar han så här:
"Varje ljus har värmt
Varje tanke har tröstat
Varje ros har gett hopp"
Jag tänker på de få gånger jag hört en riktigt bra predikan. De har också innehållit väldigt få ord.
"Vi är ett litet land. Men ett stort folk", säger Stoltenberg.
Kan ni tänka er en svensk politiker säga det? Efter någon av de många tragedier som drabbat människor i vårt land de senaste åren?
Jag kan inte minnas att någon ens försökte säga några ord till tröst.
Det här handlar inte om mig, säger Stoltenberg i en intervju där han hålls fram som hjälte. Det är ett privilegium att få träffa anhöriga och överlevande och lyssna på dem.
Så känner också många journalister som intervjuar våldsdrabbade och anhöriga till mordoffer. Är det inte etiskt fel att tränga sig på, säger någon. Nej, det är ett privilegium, det viktigaste jag gjort i mitt yrkesliv, kan svaret bli.
Att få förtroendet att vara den som lyssnar.
Det är ju en sådan förbannelse detta, att tro att man ska lämna den som sörjer "i fred". När det inte finns någon frid längre.
Jag kan inte minnas att någon ens försökte säga några ord till tröst.
Det här handlar inte om mig, säger Stoltenberg i en intervju där han hålls fram som hjälte. Det är ett privilegium att få träffa anhöriga och överlevande och lyssna på dem.
Så känner också många journalister som intervjuar våldsdrabbade och anhöriga till mordoffer. Är det inte etiskt fel att tränga sig på, säger någon. Nej, det är ett privilegium, det viktigaste jag gjort i mitt yrkesliv, kan svaret bli.
Att få förtroendet att vara den som lyssnar.
Det är ju en sådan förbannelse detta, att tro att man ska lämna den som sörjer "i fred". När det inte finns någon frid längre.
Stoltenberg hade förstås ord för det man ska göra i stället. Det måste tas på norska:
"Du kan hjelpe.
Bak en kake. Inviter på kaffe. Gå tur sammen.
En større gave enn godhet finnes ikke."
Orden slog rakt ner i mig när jag hörde dem. De var självklara, och sen försvann de. Kunde man verkligen säga detta med att ta en promenad tillsammans med bara tre ord på norska?
Jo, man kan det, på detta världens mest bergfasta språk. Som hugget i fjället. Inget onödigt tjafs.
Gå tur sammen.
Gå bredvid en medmänniska som behöver dig.
Norrmännen bekämpar ondskan genom att stå fast vid vilka de är. Vad har vi att komma med?
Jag vill vara lika stolt över att vara svensk. Vi är också ett litet land, men är vi ett stort folk? Vågar vi vara det?
"Du kan hjelpe.
Bak en kake. Inviter på kaffe. Gå tur sammen.
En større gave enn godhet finnes ikke."
Orden slog rakt ner i mig när jag hörde dem. De var självklara, och sen försvann de. Kunde man verkligen säga detta med att ta en promenad tillsammans med bara tre ord på norska?
Jo, man kan det, på detta världens mest bergfasta språk. Som hugget i fjället. Inget onödigt tjafs.
Gå tur sammen.
Gå bredvid en medmänniska som behöver dig.
Norrmännen bekämpar ondskan genom att stå fast vid vilka de är. Vad har vi att komma med?
Jag vill vara lika stolt över att vara svensk. Vi är också ett litet land, men är vi ett stort folk? Vågar vi vara det?
